Di Leva

Äventyraren Di Leva har varit med om mycket. Han har uppträtt för hundratusentals personer på en tempelinvigning i Indien, komponerat nattetid såväl i konungakammaren som på toppen av Keops pyramid och svävat tyngdlöst över publiken både på en grammisgala på Kungliga Tennishallen och på sin egen utsålda solokonsert på Globen i samband med millenniumskiftet.
Med sitt senaste projekt Lovestar tillför han nu ytterligare en spektakulär pusselbit till sin snart trettio år långa karriär som mångfacetterad artist i popvärlden.

På sätt och vis kan man säga att Lovestar är Di Levas egen motsvarighet till David Bowies Pin-Ups från 1973 - ett album där artisten förvandlade sina personliga 60-favoriter till skön glamrock. Eller John Lennons Phil Spector-producerade Rock'n'roll, där Lennon som soloartist på 70-talet återvände till de tidiga rockklassiker han sjungit med The Beatles när de inledde karriären på klubbarna i Hamburg.
Första singel från Lovestar är en modern klubbversion av David Bowies välkända Let's Dance, som mer än 26 år efter det att singeln första gången toppade listorna i Sverige våren 1983 tack vare bl.a ett populärt underhållningsprogram i TV, fortfarande håller ställningarna som en av de absolut populäraste låtarna hos den breda publiken.
- "Jag har valt att göra den i en slags Star Trek-version, berättar Di Leva. I nästa Star Trek-film vill jag se Kapten Kirk och Spock dansa till den på firmafesten ombord på rymdskeppet!"

Oavsett om Di Leva sjunger Let's Dance, Phil Collins Another Day In Paradise, The Cures Boys Don't Cry eller U2:s Pride (In The Name Of Love) så genomsyras varenda stavelse och andetag på hela albumet av den svenska artistens alla personliga särdrag.
- "Det är ju Di Leva-låtar, skrattar Di Leva. Precis som Pin-Ups på sätt och vis bara bestod av Bowie-låtar och Lennon gjorde de klassiska rocklåtarna på Rock'n'roll till sina egna!"
- "Lennons Rock'n'roll-platta hette ju ursprungligen Roots och de låtar som jag har valt att sjunga nu kan ju sägas ha lagt grunden till mycket av den musik som skapas idag. Det var ju på flera sätt under 80-talet som dagens musik föddes."
- "80-talet rymmer rötterna till den musik som dagens ungdomar lyssnar på och Neverending Story är väl faktiskt nästan något av en slags Hoochie Coochie Man för electro-generationen!" menar Di Leva.

Di Leva tyckte personligen om alla de klassiska låtar som han nu uppdaterat redan när originalen spelades in och gavs ut på 80-talet.
- "Många av de här låtarna är ju fortfarande jättestora och originalversionerna har haft ett enormt globalt genomslag, konstaterar han. Men jag vill ändå ta in dem i dagens värld och presentera dem på ett nytt sätt."
- "Jag har inte valt låtarna utifrån vilka som var mina personliga favoriter, utan jag har helt enkelt gjort urvalet utifrån vilka låtar som hade störst genomslag i den första MTV-generationen, när MTV var som störst", förklarar han.
- "Men när jag valde låtar så var det förstås viktigt för mig att det fanns något slags budskap i texterna och att de fortfarande hade något viktigt att säga idag".

Ett annat skäl till att den nya samlingen låtar känns som ett naturligt inslag i Di Levas diskografi är sången. Den stora rösten. Oavsett om han tolkar Bono, Bowie, Annie Lennox eller ABBA, så hörs det direkt att det är Di Leva och ingen annan som står vid sångmikrofonen.
På det här albumet sjunger Di Leva kanske bättre och med mer avspänt varm övertygelsen än någonsin tidigare i karriären. Det krävs t.ex förmodligen ett hjärta av sten för att motstå hans känsloladdade version av The Winner Takes It All, som efter att första gången ha framförts på den stora hyllningskonserten till ABBA på Globen i början av decenniet först nu äntligen har förevigats på skiva.

Samtliga tolkningar på Lovestar är både nytänkande och personliga. Arrangemanget av Bob Marleys Redemption Song låter nästan ingenting som reggaestjärnans akustiska originalinspelning. Inte heller påminner det om den postumt utgivna tolkning av sången som Johnny Cash för några år sedan gjorde tillsammans med Joe Strummer.
Redemption Song är - i likhet med hela albumet - det omisskännliga soundet av Di Leva.

Di Leva 2010.
För musiken - i tiden